Press "Enter" to skip to content

Den såkallade kommunismen

Först en liten disclaimer: jag är verkligen ingen kommunist själv. Jag går inte med på Marx’ historianalys och menar att det är direkt naivt att tro att enbart produktionsförhållanden är vad som formar människan. Jag tror heller inte på våldsamma maktövertaganden, oavsett om dessa sker med hjälp av eller mot en stat (Observera hur många av de som är emot kommunismen för att den förespråkar det våldsamma regeringsskiftet samtidigt gillar att USA gått in i t.ex Irak och tillsatt ny regering. Med våld. Lustigt, va?)

Nå: Först och främst ska vi minnas att kommunismen, såsom den ursprungligen formulerades av herrar Marx och Engels, var en produkt av sin samtid. Det var i ett tidigt skede av en våldsam omvälvning av hela vårt samhälle och vårt sätt att tänka; Industrialiseringen. Socialister av olika slag hade redan funnits några år och grundläggande tankar om social rättvisa och utjämnande av klasskillnader var knappast något herrar Marx och Engels uppfann själva.

Kommunismen, som den definieras av Marx och Engels, utgår från att arbetarklassen, när det nuvarande steget i mänsklighetens historia och det nya tankesättet och sättet att sköta samhället gått till sin spets, kommer att slita sina bojjor och inse att de är förtryckta, och då kasta ner överklassen. Antagligen, anser Marx, kommer detta att behöva ske med våld. Han uppmanade arbetare över hela världen att förbereda sig, att organisera sig, att kräva sin rätt och att förbereda för den kommande revolutionen. Kommunismen var internationell och visste inga nationsgränser. Skulle den genomföras, tyckte Marx, så måste den genomföras överallt. I det kommunistiska samhället, som för övrigt är samhället efter det att det tillfälliga proletariatets diktatur (där arbetarklassen som helhet dikterar hur samhället ska styras och omfördelar resurserna) avskaffats och allt blivit rättvist och bra.

Nå; den som har minsta lilla vett i skallen inser givetvis att det finns problem här. Historiematerialismen, idén om att samhället utvecklas enligt någon förbestämd “trappa”, är givetvis rent nonsens, och att tänka sig att den internationella arbetarklassen liksom automatiskt skulle resa sig och samarbeta på det sättet känns verklighetsfrånvänt. Kommunismen var en produkt av sin samtid, och i dagens era av elektronisk kommunikation etc ter den sig både naiv och föråldrad.

Något man däremot inte kan beskylla den för är att ha blivit omsatt i praktiken. Diverse tänkare på höger, och för all del den svenska såkallade vänsterkanten brukar ofta visa sin totala okunnighet i historia och idéhistoria genom att kalla Soviet, gamla DDR, Kina och Kuba för “kommunistiska” stater. Låt oss därför försöka spalta upp vad Marx’ kommunistiska teori sade, och hur väl dessa länder förhåller sig till denna.

Marx:

  • Internationell (alla gör samtidigt)
  • Spontan (revolutionen kommer automatiskt när det nuvarande samhällssystemet kommit till sin spets)
  • Demokratisk (arbetarklassen som helhet tar makten; inga uttalade ledare)
  • Ickemonetär (Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov; pengar nämns inte)

Kuba/Soviet/Kina:

  • Nationell (våldsam revolution i varje land)
  • Påtvingad (inget av länderna kan påstås ha kommit tillräckligt långt för att det ska vara motiverat att säga att de nått det parlemantariska/kapitalistiska systemets “spets. Sovjet kom i stort sett direkt från ett medeltida samhälle utan att ens mellanlanda i parlemantarismen)
  • Diktatorisk (samtliga länder har starka ledare och makthierarkier)
  • Kapitalistisk (Kina är idag ett av världens mest kapitalistiska länder, och även i Soviet hade man kvar monetära system)

För den uppmärksamme innebär detta att den såkallade kommunism som praktiseras i Kina och på Kuba, och som praktiserades i Sovjet och DDR, har väldigt lite gemensamt med vad Marx och för den delen de flesta tongivande kommunistiska tänkare (utom, givetvis, de som faktiskt använde de kommunistiska slagorden för att själva skaffa personlig makt; Lenin, Stalin, Mao etc) faktiskt tyckt. Att säga att Sovjet eller DDR var kommunistiska är som att säga att någon kan vara vegetarian samtidigt som den äter kött, eller att Robert Mugabe är demokratiskt vald. Robert säger själv att han är demokratisikt vald – men tydligen kan man lite lite på honom, för om man jämför vad demokratiska tänkare sagt med praktiken kring Mugabes “val” så finner man att det inte är demokrati.

Om det inte går som en anka, inte låter som en anka, inte ser ut som en anka och inte äter eller simmar som en anka – då är det nog ingen anka, även om det påstår sig vara en.

Så är det alltså med det “historiska arv” dagens kommunister ständigt måste be om ursäkt för; den i praktiken ogenomförbara och fruktansvärt naiva ideologin har använts som PR-verktyg för diktatorer och härförare. Det kan man inte lasta ideologin för, mer än man kan lasta kristendomen i sig (denna ytterst disparata religion där det enda som finns gemensamt mellan två grupper är att de antagligen har en jesusfigur och oftast fokuserar på någon del av någon variant av bibeln) för förtryck av folkgrupper, korståg eller häxbränningar.

Så återigen: kommunismen är föråldrad och naiv, men den har aldrig genomförts i praktiken. Antagligen för att den inte går att genomföras i praktiken. Ingen har hittills försökt.

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.