Press "Enter" to skip to content

Month: May 2009

Brott och straff

Traditionellt sett kan straff för utfört brott delas in i några separata delar:

Hämnden – att offret får sin hämndlystnad och agressivitet tillfredsställd.

Rättvisan – att individen ställs till svars och moraliskt befinns skyldig till sitt brott och tilldöms ett rättvist straff.

Avskräckning – att straffandet av individer tjänar som avskräckning för andra, som då kanske inte begår liknande brott.

Förvaring – att vissa individer är för skruvade och farliga för att kunna löpa fritt.

Nå; lite dekonstruktion:

Hämnden – är känslomässig, offret bör ges psykologhjälp som givetvis ska vara gratis.

Rättvisan – Individen är inte moraliskt ansvarig för sina handlingar, ty varje handling sker ju av en orsak – orsak kommer ju, som bekant, före verkan. Individens varje handling är resultatet av biologisk och sociokulturell programmering, och varje beslut är summan av ens gener och ens inlärning. Vill man hävda annorlunda får man gripa efter själen, och då diskuterar vi inte längre filosofi eller juridik, utan teologi.

Avskräckning – det finns väl för all del vissa meriter i de pavlovianska mekanismerna, men långt mindre än folk tror – det finns inga egentliga forskningsresultat (vad jag vet) som på ett tillförlitligt sätt kopplar samman strängare straff med mindre brottslighet.

Förvaring – medges, vissa människor formas av samhälle och biologi till att svårligen kunna hanteras i ett civiliserat samhälle.

Politik – fascinerande

Det här med politik är fascinerande, även partipolitik. Eller ja, den kan vara det. Som det här med folkomröstningar. Först och främst är de i Sverige bara vägledande, det vill säga politikerna behöver inte bry sig det minsta om deras resultat – vilket skett minst en gång, vid övergången från vänster- till högertrafik. Vissa säger att folkomröstningar inte är det ultimata uttrycket för demokratin, med vilket de menar att det är mer demokratiskt om folk inte bestämmer, eller åtminstone inte bestämmer direkt. En intressant åsikt, som jag kan diskutera mer utförligt kring en annan gång. Det känns ju inte så demokratiskt att en gång var fjärde år få välja mellan pest och kolera, liksom – i dagsläget har i stort sett samtliga partier helt givit upp sin ideologi; allt som finns kvar att gnälla om är enstaka procent hit eller dit. Alla vill ha samma borgerliga skitsamhälle med lagom låga skatter, lagom mycket bidrag, lagom privatiserat, och så vidare. Miljöpartiet har under Maria Wetterstrand givit upp sina sista vettiga idéer och givit sig in i den rödblå röran.

Men nå; mer om politikens avideologiserande för denna gång; även om den här videon är talande för hur fasta i sitt tänkande kring procentsatser och fastställda strukturer de gamla partierna är…