Press "Enter" to skip to content

Arbetsmarknadens krumbukter

Arbetslösheten är för hög, säger vissa politiker. Samtidigt vore det ohållbart med 100% sysselsättning – det kapitalistiska samhället skulle braka samman eftersom arbetslösheten gör det möjligt att hålla lönerna nere och fabrikerna igång, lönsamheten uppe och kronans flagga vajjande från styrelserummens toppar. Det här vet både socialdemokrater och moderater, men det är bara vissa falanger inom alliansen som faktiskt vågar ta bladet från munnen och säga hur bra de tycker att det är med “ökad lönespridning” (=ökade klasskillnader och ojämlikheter).

Säga vad man vill om vårt kukformade land och dess mentalitet, men efter ganska många år av mer eller mindre vänsterstyre finns här ett enormt rättvisetänkande och någonstans i vår kultur har vi rotat tanken om att det är något dåligt att roffa åt sig, att vara “förmer”. Att ingen ska tro sig vara bättre än andra. För det är de givetvis inte.

Det finns en del andra krumbukter på arbetsmarknaden. Det verkar inte vara så intressant att sätta fingret på dem, om man ser till media, som okritiskt för fram först den ena, sedan den andra ickekompetibla idén.

Om vi till exempel ser till det här med jobbsökandet. Nu senast i Metros jobbsökaravdelning läste jag det fantastiska tipset att man ska vara intresserad av att jobba där man söker jobb. Man ska alltså bara söka om man har eller kan fejka ett genuint intresse för det aktuella företagets förljugna principer, pladdringa principprogram och så vidare. Man måste antingen vara en naiv marknadsidealist som köper företagens självberättelse rakt av eller helt enkelt ärligt vara intresserad av arbetet och tycka att det är moraliskt fint och trevligt och uppbyggeligt och så vidare.

Alltså, visst, jag kan köpa det – man ska jobba där man trivs, på ett jobb man passar på.

Problemet är att detta ska ställas i relation till det faktum att den som söker få jobb, automatiskt klassas som lat. Och antagligen inte kommer att få något jobb; de mest eftersökta jobben är nämligen redan tillsatta av folk som kan allt det man själv kan men mer, och dessutom är snyggare, smartare och yngre än en själv. Det finns alltid folk som är bättre.

Vem söker jobb som sopgubbe för att man tycker att det verkar vara ett givande och utvecklande yrke? Räcker det inte om man kan tänka sig att hiva folks sopor ett par år tills man fått ordning på tillvaron?

Alla arbetssökande förväntas vara snygga, smarta, kompetenta och evigt entusiastiska över precis alla yrken. Det funkar inte, det är en motsägelse. Det bästa sättet att få ett jobb är att ösa ut ansökningar, inte att sitta och tråna efter enskillda platser.

Det finns en liknande motsägelse på arbetsförmedlingen: När de föreslår att man ska pröva på ett yrke så säger de “du ska givetvis inte jobba med något du mår dåligt av” och liknande. Fast… så testar man yrket, barnskötare eller pensionärsdito till exempel, och upptäcker att man vantrivs något fruktansvärt. Det accepteras dock inte, utan man ska pröva igen och igen, som om man plötsligt skulle börja tycka om något för att man blir ivägtvingad på det gång efter gång.

Det handlar inte om att “trivas” på arbetsplatsen. I ett kapitalistiskt samhälle handlar väldigt många yrken istället om att “stå ut”. Att påstå något annat är att blåljuga. Man kan inte både hävda att man ska trivas på sitt arbete och samtidigt kräva att man jobbar med något man blir ivägtvingad på.

För allt del, jag begriper också att så länge vi är så efterblivna att vi tror att det finns ett egenvärde i att folk arbetar, istället för att så snabbt som möjligt utveckla maskiner som ersätter människor i så stor mån som möjligt, så kommer någon att behöva skura toaletterna. Men sluta för i helvete att påstå att det finns folk som TRIVS med skitjobben!

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.