Press "Enter" to skip to content

Myten om “mina pengar”

På den liberala högersidan talas det ofta om “mina pengar”. Framför allt när man vill försvara skattesänkningar – DU får MER PENGAR i DIN PLÅNBOK. Jag, jag, mig, mitt. Allt kretsar kring individens vilja (rätt?) att ständigt få mer.

Grejen är den att pengar bara är en abstraktion, av makt och resurser. “Lön” är en konstruktion, inget “självklart”. Likaså privategendom. Det finns inget självklart där. Dessa koncept bör, liksom allt annat, kritiseras och funderas på, utifrån givna förutsättningar. Det finns inget egenvärde i privategendom.

Ett samhälle har en viss mängd resurser. Vi kan kalla dessa resurser 100%. Om vi då tänker oss att 10% av befolkningen innehar 90% av de tillgängliga resurserna, så skulle de flesta nog mena att det finns en obalans i resursernas fördelning. Det finns vissa tänkare, antingen kallhamrat socialdarwinistiska eller bara naiva, som tänker sig att de där 10% av befolkningen nog faktiskt förtjänar att kontrollera 90% av resurserna. Jag har svårt att svälja sådana resonemang. Vilken nytta gör resurserna när de är så koncentrerade? Är det verkligen bästa sättet att bidra till människosläktets utveckling? Om vi nu antar att det i vissmån krävs resurser för utveckling, till exempel i form av skola – är vi då säkra på att de tio procenten är de som mest behöver resurserna, att samhället sammanlagt utvecklas mest på det viset?

Det handlar inte om hur mycket individen har i plånboken. Det finns inget egenvärde i att låta individer styra över mer av samhällets resurser. Tvärtom lever vi i ett djupt ojämlikt samhälle där löne- och därmed maktklyftorna ständigt ökar. Det finns anledning att effektivisera det nuvarande systemet, det är jag den förste att hålla med om; vi skulle behöva strukturera om såväl statsmakt som ekonomisk makt ordentligt. Riva upp kommuner, landsting, rikstad och regering, riva upp lönetrappan som säger att yrke X alltid ska tjäna mindre än yrke Y. Fundera, rationellt, vilket som vore det bästa sättet att garantera varje människas rätt till bostad, mat, utbildning och kulturtillgång. Sådana är de mänskliga rättigheterna.

Mer till de som redan har, de som har arbete och vill arbeta. Mindre till de som inte har, de arbetalösa, de sjukskrivna, de som inte vill eller orkar eller kan. För mig är det en orimlig princip. Vi lever idag i ett samhälle där den teknologiska nivån ligger så att vi faktiskt inte måste arbeta allihop. Det finns ingen anledning att kräva att alla ska arbeta, om man inte lider av de idag ganska vanliga missuppfattningarna att det skulle finnas ett egenvärde i arbete i sig, och att det är något positivt med oändlig tillväxt.

I vanlig ordning hänger allt samman. Nyliberalismens obändiga kortsikthet, tro på den evigt ökade konsumtionskurvan. Om vi nu säger att ni har rätt, att svältlönefabriker i själva verket hjälper till att lyfta länderna – vad gör vi då när det inte längre finns några platser på jorden att ha sådana fabriker på? Vem tillverkar våra jättebilliga T-shirts då?

Anders Borg säger att det är roligt att arbeta. Det tycker jag också, för jag har förmånen att arbeta med något jag verkligen älskar. Det betyder inte att alla måste tycka att det är roligt att arbeta. Jag tycker att Bill Hicks är ganska rolig, betyder det att jag vill tvinga alla att gilla Bill Hicks? Alla som inte gillar Bill Hicks får lägre inkomst? De som inte gillar Bill Hicks kan gott svälta?

Borg säger att det är nyttigt att folk arbetar. Det är nyttigt att äta enligt tallriksmodellen också, men vi drar inte in sjukförsäkringen för den som inte följer den.

Rant off.

3 Comments

  1. Möller Möller September 24, 2009

    “/…/och att det /(inte)/ är något positivt med oändlig tillväxt.”

    Mycket riktigt. Det måste finnas ett tak för när tillväxt per capita blir onödig, ja rent av dum och farlig.

    Detta gör klimatdebatten väldigt skev. Åsikter i still med “Vi kan övergå till klimatvänlig teknik sålänge det innebär bibehållen/ökad tillväxt”.

    Va? Vi har i sverige resurser nog åt alla, och så länge vi inte blir fler behöver vi ju inte nyttja jorden mer.

  2. krank krank September 24, 2009

    Mjo, det är ju ett tecken på det här tankefelet de gör; samma sak med befolkningen: det upplevs som ett PROBLEM, helt seriöst, när befolkningstillväxten minskar. Liksom, hey, snackar vi om samma planet här? Fattar ni inte att vi faktiskt inte får plats?

    Det blir lätt så när man blint följer ekonomiska modeller av stollar som Milton Friedman och liknande; de vill gärna tro och påstå att modellerna skulle ha någon form av empirisk vetenskaplig förankring, men det har de givetvis inte. Exempel: Världsbanken har ett system som gör prognoser för framtidens ekonomi, och använder dessa prognoser för att styra med räntor och liknande. Deras system var skitenkelt från början; det räknade helt enkelt ut hur det borde bli om alla agerade helt rationellt på den marknad som finns. Det är bara det att modellen inte stämde med verkligheten, så idag är systemet oerhört komplext, fyllt av konstiga undantag och gissningar – och stämmer, intressant nog, bättre. Folk agerar inte med den sorts rationalitet som ekonomerna förväntar sig att de ska – och ekonomerna är inkapabla att greppa idén att rationalism kan ta många former, beroende på kontexten…

  3. Locutus Locutus October 3, 2009

    Jättebra att fler börjar vakna upp och ifrågasätta det ekonomiska systemet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.