Press "Enter" to skip to content

Filosofi och politik kring arbetets värde

Det var nu ett tag sedan jag skrev på svenska här på bloggen. Delvis har det att göra med att det var ett tag sedan jag skrev om svensk politik…

Den här gången, för nu är det dags igen, så tänkte jag prata lite om det här med arbete. Istället för att producera lösryckta åsikter om arbetslöshet, arbetslinjer etc så tänkte jag skriva ner hur jag tänker, den filosofi mina åsikter om det här med arbete grundar sig på.

I grunden handlar det givetvis om vilken typ av samhälle man vill ha, vilket i sin tur är en fråga om vad man anser är “meningen med alltihop”, om jag tillåts vara en smula metafysiskt flummig en kort stund. Många har en grunduppfattning om att “lyckan” är slutmålet med allting, att man bör sträva efter att i största möjliga mån göra folk lyckliga. Därav till exempel utilitarismen. Jag utgår från ett annat håll, som vi inte behöver gå in på närmare: Jag ser Utveckling som målet med alltihop. Förändring i sig som självändamål, så att säga. Att bli mer, bättre, annorlunda…

Nå; det är egentligen en parentes, men jag ville att alla ska vara på det klara med varför jag inte argumenterar primärt utifrån ett lyckomaximerande perspektiv. Alla med? Bra.

Behoven

Maslows Behovstrappa beskriver i vilken ordning behov prioriteras. Längst ner finns de rent fysiska behoven – äta, sova, sådana saker. Efter dem kommer trygghetsbehovet – en säker plats att sova på, en känsla av säkerhet i nuet och inför framtiden. Nästa steg är kärlek och tillhörighet, därefter självförtroende, och högst upp ligger självförverkligande. Om ett behov lägre ner inte är uppnått, lite förenklat, så kommer pyramiden att vara instabil. Om jag skulle formulera vad jag ser som målet med samhällsbygget så är det att så många som möjligt, helst alla, ska få möjlighet att uppnå det allra översta av dessa trappsteg.

Det finns de som säger att när våra basbehov blir tillgodosedda utan kamp, så blir vi mindre mänskliga. Vi blir “försoffade”. Jag vill hävda att detta är nys och nonsens. De mest försoffade människor jag känner är inte de som nått toppen av pyramiden, utan de som saknar byggstenar på vägen.

Observera att det ingenstans på behovstrappan står “ha ett heltidslönejobb”. Ett sådant kan hjälpa till att fylla ett eller flera av behoven, såklart – men det är mer sekundäreffekter. Ett vanligt argument för att alla ska lönearbeta är för att “man mår bra av det”. En del mår säkerligen bra av att arbeta. Andra mår inte bra av det, utan drabbas av stress eller fysiska sjukdomar. En del, som jag, hittar ett jobb där man trivs. En del hamnar på jobb där man vantrivs något fruktansvärt. Välmåendeargumentet faller alltså.

Behovsuppfyllelse utan arbete

Finns det då andra sätt att fylla de behov ett heltidsarbete kan fylla? Enkelt sett kan man konstatera att det ett arbete förväntas fylla är dels förmåga till basförsörjning, de två första stegen – mat för dagen, att ha någonstans att bo – och dels i viss mån tillhörighet och att få känna sig uppskattad.

Det första är en sekundäreffekt: man får lön, och eftersom man får lön anses man ha visat sig värdig att få sina första två behovssteg hyfsat uppfyllda: Man får byta till sig mat och ett någorlunda tryggt boende. Nu förenklar jag: Inte allt boende är tryggt, till exempel. Ur behovsuppfyllelseperspektivet spelar det ingen roll vartifrån maten eller boendet kommer – de skulle lika gärna kunna ges individen gratis.

Det andra, känslan av tillhörighet och uppskattning, kan de enbart hämtas genom arbete? Nej. Man kan nå uppskattning som gatumusikant, open source-programmerare, medlem i teaterförening, eller rollspelsförfattare. Kort sagt, man kan engageras i icke lönerelaterade, kreativa aktiviteter.

Därmed: Förutsatt att produktionsproblemet löses, dvs att de ting och resurser som individen behöver för att behovsstegen ska kunna uppfyllas produceras och distribueras, så behövs inte lönearbete för att uppfylla mål i behovstrappan. Det är möjligt att lönearbete kan vara en lösning för att i längden kunna uppfylla en del behov, men det finns inget egenvärde i arbetet.

Produktionen

En del grundbehov kan man inte fylla genom konsumtion av varor – eller, i den mån behovet täcks av att köpa varor, så kan det täckas lika väl genom mänsklig närhet och omtanke, genom att man bejakar och bekräftar varandra. En del vill göra sex till ett av de behov som ska kunna lösas med pengar, och därmed i längden arbete. Jag löser hellre det problemet genom att få bort ytterligare lager av kombinerad moralisering och sexualisering. mer om prostitutionsproblemet i framtida poster.

Andra grundbehov kan fyllas ganska bra genom varor och tjänster. Bostäder behöver byggas och gärna hållas efter, ingredienser till mat behöver skördas eller på annat sätt förvandlas från sin råa natur till något som kommer individen tillhanda, fysisk och elektronisk infrastruktur behöver upprätthållas för att kulturmöte och “det globala samhället” ska göras möjligt, det som innebär att människor kan få känna sig uppskattade utan att egentligen vara det i sin omedelbara närhet. Med internet följer enorma möjligheter till “stora familjer”, alltså nära vänner och kamrater och även virtuella kärlekar. Behovet av fysiska (miljöfarliga) resor minskar, den sociala närheten blir lättare att uppnå.

I dagsläget finns det en hel del yrkesgrupper som helt enkelt inte gör så värst mycket för att producera de saker som faktiskt behövs för att uppfylla behovstrappan. Vi har till och med hela yrkesgrupper vars enda uppgift i stort sett är att omvandla eller skapa nya “behov” som sedan kan tillfredsställas genom att man köper en viss (ofta onödig) produkt.

Robotar lever – överallt

Samtidigt går tekniken framåt – fler och fler arbeten når den punkt där maskinen kan ersätta människan. Detta ses på med fasa: Ska robotarna ta över? Då blir ju folk arbetslösa! Vilken fasa. Steg för steg minskar behovet av faktisk arbetskraft – och de arbetslösa förväntas bli entreprenörer och uppfinna nya jobb, trots att behoven kanske inte finns. Gärna hitta på nya produkter som inte behövs… Så länge man tjänar pengar, så är det något fint. Man ska “förtjäna sitt leverne”.

Idéen om att “förtjäna sitt leverne” är urgammal. Idag uttrycks den ofta som att man ska “göra rätt för sig”, eller att “ingen ska leva på någon annan”. I grunden handlar det om ett tankefel, där självförsörjandet ses som ett självändamål. I det moderna samhället är människor specialister. Det finns inte längre någon anledning att vara självförsörjande. Samhällets infrastrukturer medger andra sätt att organisera resurserna.

Vi har en situation där allt mer produceras av allt färre. Detta utmålas som ett stort problem. Jag ser det tvärtom som något positivt – men det gäller att vi skakar av oss föreställningen att självförsörjning skulle ha ett egenvärde. Varför skulle det ha det? Vi är specialister, och alla specialiteter går inte att tjäna pengar på. Varje individ behöver inte dra sin egen vikt, så länge den sammanlagda vikten som dras motsvarar den vikt som faktiskt behöver dras, för att befolkningens behovstrappa ska kunna anses uppfylld.

Lösningen för min del heter att välkomna arbetslösheten som något positivt, införa medborgarlön och spendera resurser på att försöka påskynda robotiseringen och datoriseringen av samhället. I väst börjar vi närma oss ett post-scarcity society, och med lite tur är vi där redan under min livstid. Det är alltså ett samhälle, där tillgången är såpass stor och självklar, att efterfrågan inte längre regleras. Om allt kan finnas tillgängligt för alla, billigt eller gratis, så faller de gamla modellerna sönder. I ett sådant samhälle är begreppet “arbetslös” meningslöst.

Tills vidare kan vi som sagt fixa en civiliserad medborgarlön och sluta tjafsa om arbetslösheten. Minska arbetsdagens och arbetsveckans längd.

Det finns inget egenvärde i att arbeta. Det finns, tycker jag, ett egenvärde i att behov blir tillfredsställda. För att vissa behov ska kunna tillfredsställas behövs en viss mängd arbete utföras. Låt oss då utföra det arbetet, och med det låta oss nöja.

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.