Press "Enter" to skip to content

Om att vara “allierad”

Några reflektioner om det här med att vara allierad, som jag gått och grubblat på det senaste dygnet (och delar av det, längre än så).

En allierad definierar jag här som en privilegerad person som ställer sig på den oprivilegierades sida i kampen mot det privilegierande systemet. (Vilket, parentetiskt, alltså inte i första hand är en kamp mot de privilegierade även om det ofta blir så.) En vit antirasist i ett samhälle med stark vithetsnorm och rasistiska strukturer ställer sig på de rasifierades sida i kampen mot vitshetsnorm och rasistiska strukturer. Inte i betydelsen att hen vill vänta samhället åt andra hållet givetvis, utan bara att det ok vithetsnorm etc innebär kastas av och just de samhällsstrukturerna försvinner.

Den som tillhör en priviligerad grupp, allierad eller ej, har en hel del problematiska vanor. Jag är i vanlig ordning inte ute efter att lägga någon skuld här (“skuld” är ju ett begrepp jag mycket sällan har användning för) – den privilegierade rår ju inte för hur hens uppväxt sett ut eller vilken kultur hen formats i. Det går utmärkt att konstatera att ett beteende är problematiskt och behöver ändras utan att lägga någon skuld på den enskilde.

Att vara privilegierad innebär också att ens handlingar inte kommer att bedömas likadant som samma handlingar utförda av en oprivilegierad. En vit man som uttalar sig om teknik kommer att bemötas och tolkas annorlunda än en svart kvinna, även om de säger exakt samma saker. Det här betyder också att det finns handlingar som är mer problematiska när de utförs av en privilegierad person än när de utförs av en oprivilegierad. Att använda ordet “n*ger” är till exempel mycket mer problematiskt när det görs av en vit person än när det görs av en svart. Den privilegierades handlingar och den oprivilegierades har olika effekter.

En kamp mot den privilegierande strukturen innebär bland annat att man som allierad måste bli medveten om de problematiska vanor man själv har, och motverka dem i den mån man kan.

“Måste” är ett hårt ord. Såhär tänker jag: Den person som kallar sig allierad men som inte kan tänka sig att ändra sitt beteende blir en allierad enbart till namnet. Det betyder inte att man måste vara perfekt från början, givetvis. Men om man som man börjar kalla sig feminist och fortsätter dra extremt sexistiska skämt och stalka sitt ex och sedan blir arg när det beteendet kritiseras så vet jag inte om man är en speciellt användbar allierad egentligen. Även om man gör bra saker på andra håll. Det finns ingen anledning till att ett feministiskt engagemang i vissa frågor ska ge något frikort i andra.

Och nu nånstans (äntligen! tänker den som inte läst så mycket av mig förut) börjar vi närma oss det jag egentligen vill prata om. Det är nämligen svårt att vara allierad. Att bli allierad och börja ta ställning för en underprivilegierad grupp innebär nämligen att man öppnar upp sig för kritik från två fronter: Dels de underprivilegierade (och allierade) som redan tidigare kritiserade en, och dels de icke allierade privilegierade som nu börjar ifrågasätta och kritisera en för att man tagit ställning mot den privilegierande strukturen. Att bli allierad dubblar alltså bördan.

Ibland beskrivs det här i termer om att underprivilegierade och deras allierade borde vara snällare mot de allierade. Att man inte ska skrämma bort de som nyligen börjat se sig själva som allierade. Någonstans finns ju förväntningen att de rasifierade, kvinnorna, de med funktionsnedsättning, icke-cis-identitet eller icke-hetero-sexualitet ska bli tacksamma för att man blir deras allierade och att denna tacksamhet ska yttra sig i beröm. Och ofta får allierade beröm, ofta oproportionerligt i förhållande till vad som faktiskt görs. Medan varje kritik tyvärr upplevs som ett svek eller “otacksamhet”.

För mig är det självklart att en del av att vara allierad är att kunna se att en hel del av den kritik som riktas mot en faktiskt är legitim. Och att man faktiskt inte måste bemöta den man upplever inte är det. Att gå i försvarsställning är inte en konstruktiv handling.

Det är svårt att vara allierad. Det är svårt att förändras som människa och det är svårt att jobba med sina grundläggande inprogrammerade vanor. Det är svårt att lära sig att ta kritik utan att omedelbart gå i försvarsställning (ett knep kan t.ex. vara att vänta 24 timmar med att svara på kritik, framför allt om man känner att man blir sårad/upprörd).

Jag kan tänka mig att problemet kvarstår: det finns de, som börjat ta sina första stapplande steg mot att vara allierade och som mår dåligt över den kritik de får när de trampar snett. Det är då väldigt lätt att vilja ha bort det där obehagliga, minska på kritiken. Men jag ser ju kritiken som en absolut nödvändig del i att kunna vara eller bli en bra allierad. Det känns heller inte riktigt rimligt att lägga ansvaret för de nyblivna allierades trivsel på de underprivilegierade.

Jag tänker att en lösning kan vara att hitta sätt för oss allierade att prata med varandra om det här. Att lära nyblivna allierade att kritik inte är farligt och att den går att hantera. Och tekniker för att hantera den. Det är såklart en utmaning att göra detta på sätt som inte bara upplevs som ytterligare kritik, men jag tänker att det är värt besväret om vi får en snabbare och vettigare påbyggnad och inskolning av allierade.

Jag skiter egentligen i varför folk blir allierade. Det finns många skäl, och de flesta av oss har fler än ett. Men jag tänker att man nog ska ha så få illusioner om vad det innebär att vara allierad som möjligt.

Det är svårt att vara allierad. Det måste vara svårt att vara allierad, det ingår liksom i hela grejen.

Men för att parafrasera en bokserie jag gillar: Jag är inte allierad för att det är lätt, utan för att jag menar att det är rätt.

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.