Press "Enter" to skip to content

Om våldtäktskultur

Eftersom den här bloggen i princip dött, och eftersom jag ibland skriver skitlånga inlägg på Facebook jag är ganska nöjd med och vill bevara för att kunna hänvisa till senare, så har jag bestämt mig för att börja lägga in såna texter här också. Det får ni helt enkelt stå ut med. Det blir lite lösryckt och ibland hänvisar jag till annat, men jag ska försöka hålla det hyfsat läsbart.

Först ut, en kort grej om våldtäktskultur:

Jag kan kanske komplettera lite kring våldtäktskulturen, i ren folkbildningsanda: Det är relativt välkänt att sexualbrottslingar eskalerar; det är inte så att de går från att vara välfungerande personer med stor respekt för sina medmänniskor till någon form av dreglande våldtäktsmonster från den ena dagen till den andra. Det finns en stege, där aktiviteter som stalking, tafsande och så vidare ingår.

När man talar om “våldtäktskultur” så menar man generellt inte bara det Ulf så förtjänstfullt förklarar – att många våldtäkter i de breda folklagren inte ses som våldtäkter – utan att väldigt många steg i eskaleringen upp till våldtäkt romantiseras och accepteras.

Minns ni den där “romantiska” snubben som hade fotat en kvinna som jobbade på något flygblag, och ville ha internets hjälp för att hitta henne? Minns ni hur romantiskt folk tyckte det var?

Det är våldtäktskultur, för det snubben pysslade med var i princip stalking. Ni vet alla filmer som går ut på att snubben är efterhängsen, spelar musik utanför tjejens fönster, etc? Stalking. Vår kultur genomsyras av att alla de här små extremt creepy beteendena utmålas inte som äckliga utan som fina och romantiska.

Så när man talar om att vår kultur genomsyras av våldtäktskultur betyder inte det att alla män är dreglande våldtäktsmonster utan att extremt problematiska beteenden som är en del av våldtäktsmäns eskalering romantiseras och normaliseras. Vilket i sin tur leder till att många våldtäktsmän inte ser det de gör som något konstigt eller fel eller ens ser att det de gör är våldtäkt – ingenstans i deras eskalering har kulturen eller samhället egentligen satt stopp. Varje steg har uppmuntrats.

2 Comments

  1. Onte Onte January 3, 2016

    Grader i helvetet.
    Du måste väl kunna se skillnad på en man som på ett chevalereskt sätt uppvaktar en kvinna (på det sätt män alltid har uppvaktat kvinnor och som i länder utanför trångsynta oromantiska Sverige, ses som naturligt) och ett äckligt, efterhängset kräk som hänger kvinnan i kjolarna vart hon än går?

    Kan man inte se skillnaden bör man nog ta sig i kragen och komma in i matchen. Svenska kvinnor saknr isag män som beter sig som riktiga män. De är inte ute efter metrosexuella fjantar. Det innebär inte tt defrämjar någon sorts våldtäktskultur. Uttrycket är felaktigt och missvisande. Om våldtäkt är accepterat i en kultur kan man säga att landet har en våldtäktskultur, inte annars. Sen får ni feminister och genusfjantar säga vad ni vill. Ni är i minoritet och kommer aldrig vinna.

    • krank krank March 8, 2016

      Jag är fullt medvetet om att i många andra länder betraktas chauvinistiskt beteende, sådant jag betraktar som del av en sexistisk kultur, som “romantiskt”.

      Och jag tycker att det tyder på minst sagt problematisk syn på kvinnor att du klumpar ihop dem och talar om vad “de” vill ha.

      En gång i tiden var de “fjantar” som ville förbjuda barnaga också i minoritet. Tack och lov går utvecklingen framåt.

      Och om du vill hitta på en egen definition av våldtäktskultur så står det dig såklart fritt. Det jag redovisat ovan är den etablerade betydelsen i feministisk teori. Om du använder en annan definition när du pratar med feminister så kommer du att få en del problem i kommunikationen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.