Press "Enter" to skip to content

Krank kollar på Game of Thrones S01E04

Om namn och bakgrunden till tittandet.

Ni vet när man har något riktigt tråkigt att läsa? En sån där bok som nästan får det att kväljas när man läser, så tråkig är den. Jag läste ett par sådana när jag pluggade till lärare. Tråkiga berättelser om tråkiga människor. Ofta handlade de om “verkliga människor”, som om det automatiskt skulle öka mitt intresse. Visst, på ett abstrakt plan förstår jag poängen med till exempel böcker skrivna ur slavars perspektiv, men själv har jag inget egentligt behov av att läsa böcker vars enda egentliga syfte är att “visa ett perspektiv”. Jag är fullt kapabel att fatta, på det intellektuella planet (som är det jag generellt bryr mig om) och i viss mån det emotionella, att slavarna hade det dåligt. Jag behöver inte läsa en hel bok skriven ur en slavs perspektiv för att fatta det.

Iallafall, när jag hade sådana böcker att läsa så lade jag upp min läsning så att jag bara behövde läsa ett visst antal sidor per dag. Jag tog reda på min deadline, räknade bokens antal sidor, läste tio sidor, räknade ut hur lång tid det tog att läsa dem, och gjorde en ungefärlig uträkning av hur många minuter per dag jag skulle behöva läsa dem. Det var fortfarande alltid plågsamt, men med en plan visste jag åtminstone att om tio minuter, om fem minuter, om en minut så är jag befriad och får sätta mig och läsa något roligt istället. Och det var alltid svårt att komma till skott, varje dag. Egentligen borde jag ju ha klarat av dagens läsning i början av dagen, men jag hittade alltid anledningar att skjuta upp det.

Lite så är det med Game of Thrones för mig. Jag har lovat och föresatt mig att se ett avsnitt om dagen tills jag sett tio avsnitt. Det är alltid lite svårt att faktiskt komma till skott. Skillnaden är att jag numera är bättre på att koppla bort mitt ointresse och min avsmak och faktiskt bara läsa, eller i det här fallet titta. Att se avsnitten är inte längre plågsamt. Jag får inte ut speciellt mycket av dem, men jag äcklas inte av varje minut.

Okej, till saken. Avsnitt 4. En snabb och okronologisk sammanfattning:

Tyrion hälsar på i Winterfell och ger Bran en ritning till en sadel som kommer att låta honom rida trots att han saknar ben. Har Tyrion gjort ritningen själv? Hmpf, Tyrion gör sitt bästa för att få mig att gilla honom. Tur att han också är en sexistisk liten groda. Men hursomhelst, här får vi också se Hodor, som är stor och har någon form av psykisk funktionsnedsättning. Och bara säger “hodor”. Jag är inte speciellt förtjust i sådana karaktärer. Fast jag visste ju att Hodor skulle komma; enligt the internets är det ju hans slaka snopp vi ska få se senare i serien. Den här serien behöver överlag mer snopp.

Mmmm… Snopp…

Äh, var var jag? Jo, vafan, Jon Snow får en feg, närsynt, höjdrädd, kåt, tjock snubbe vid namn Sam att ta hand om, som alla andra mobbar. Är detta HBO’s sätt att stoppa in en karaktär deras publik kan identifiera sig med? Jag tror att de missat poängen isf… =) Hursomhelst, Jon blir såklart kompis med snubben och hotar andra med våld om de mobbar honom. För våld är nämligen den bästa lösningen på mobbing i de flesta sammanhang.

Danaerys och hennes makes följe når hästfolkets stad. Hennes bror snackar om drakar med en tjej i badet, men får senare någon form av meltdown när Danaerys bjuder honom till middag. Hon sätter honom på plats och konspirerar för att stoppa hans idiotplaner.

Sansa verkar ha sansat sig lite angående Rapey McCreepy.

Ned får ett gäng ledtrådar från Littlefinger, som bland annat leder honom till Kung Gris’ bastard som är en ganska korkad men duktig smedslärling. Seriöst, är vi inte rätt trötta på den tropen i fantasy och annat? “Pojke har psykisk funktionsnedsättning men är en hejjare på X”. Fast nej, nu glömde jag – fantasyfans blir inte trötta på troper. Glöm att jag skrev nåt. Moving on. Ned får också en bok och meningen “the seed is strong”. Jag uppskattar det här inslaget av whodunnit och undersökningar. Det får mig nästan att glömma hur vedervärdig jag tycker att Ned är när han vill döda Aryas drömmar och få henne att gifta sig med nån slashas istället för att bli lord själv.

Vad händer mer? Cersei trollar Ned, Slimie trollar Neds kumpan, Kung Gris är full och vedervärdig, och så avslutas hela avsnittet med att Cat får ett rum fullt av inavlade bönder att dra svärd mot Tyrion, som hon råkade stöta på på vägen.

Kontinuitetsgrejer alltså:

  • Tyrion hjälper Bran med ritning.
  • Jon Snow får en tjock kompis.
  • Danaerys hutar åt sin bror igen, och konspirerar.
  • Ned undersöker grejer kring föregående kungahands död, hittar Roberts bastard.
  • Cat arresterar Tyrion.

Och så sammanfattningen:

  • Otroligt tråkiga miljöer Japp. De blir inte roligare.
  • Tuttar. Tjejen som är med Danaerys bror i badet. Fick de slut på tuttbudget efter första avsnittet?
  • Syskon som knullar. Inte ens en antydan. Eller ja, lite beroende på vad “waking the dragon” betyder så hade det kunnat bli en syskonvåldtäkt mellan Danaerys och hennes bror. För övrigt trodde jag fram tills det här avsnittet att brodern döpt sin penis till The Dragon. Att han själv kallas det, eller kallar sig det, är ju inte alls lika bra.
  • Våldtäktscen. Nix.
  • Alla är osympatiska. Ja, men det har helt klart skruvats ner. Tyrion är ju nästan civiliserad, Ned gör värsta undersökningarna och Sansa sansar sig. Arya fortsätter vara en trevlig höjdpunkt men fick vara med för lite. Jag gillar att Danaerys tar lite kommando utanför sänghalmen.
  • Folk dör hopp som happ. Äntligen! Visserligen en knappt namngiven stropp, som väl hade typ två repliker innan han spetsades i tornerspelet, men ändå.
  • En rätt intressant metaplott. Inte en white walker så långt ögat skådar. Inte ens snack om dem. Bara om vintern. Vilken i och för sig också är lite cool, men vafan.
  • Alldeles för mycket interpersonellt tjafs. Ja.
  • Nånting nånting drakar. Lite prat i ett bad, that’s it. Den enda nya infon är att det brukade vara drakhuvuden i stora salen i Kings Landing, och att Danaerys bror kan deras namn. Och att drakarna mot slutet föddes missbildade. Vilket får mig att ifrågasätta det här med att “modiga män dödade dem”. Blev de inte bara sönderavlade? Jaja.

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.