Den här terminen råkade jag få en gruppelever i webbutveckling som egentligen inte alls valt det, och som i ärlighetens namn saknar både intresse och…
Den här terminen råkade jag få en gruppelever i webbutveckling som egentligen inte alls valt det, och som i ärlighetens namn saknar både intresse och…
Matematik är ett sådant ämne som elever ibland har svårt för, när det blir för abstrakt. Elever uppskattar ofta tydlighet och när saker och ting är konkreta, i min erfarenhet. När jag lärde ut mekanik och hållfasthetslära under höstterminen kändes det som att det var en del elever som äntligen kände att de förstod att det här med sin, cos och tan faktiskt är sådant som betyder något på riktigt.
Och trigonometri är livsviktigt i speldesign. Idag tänkte jag skriva ner en liten föreläsning jag hållit med några av mina elever, med varierande grad av positiv respons till följd.
I min Multimedia B-kurs kommer jag framför allt att fokusera på speldesign; det är ett multimedialt område som kräver en hel del planering och estetisk fingertoppskänsla och som dessutom engagerar eleverna. Idag workshoppade vi om datorspelskontroller.
Eftersom jag nu hoppar in mitt i läsåret på mitt nya arbete, så kommer jag då också givetvis mitt in i pågående kurser i flera fall. Det gör att jag måste anamma lite andra strategier än vanligt, men det tror jag är bra. Jag tvingas reflektera över vad jag gör och vad kurserna kräver på ett annat sätt.
Jag tror mycket på att jobba i större projekt snarare än att bara snöa in på småuppgifter. Det är lätt hänt att man “snuttifierar” undervisningen, delar upp de kompetenser eleverna ska tillägna sig i så små delar att varje lektion kan innehålla ganska många element som inte nödvändigtvis hänger ihop – och som måste förberedas och kanske även rättas individuellt.
Alldeles nyss hade jag en mycket bra lektion; samtliga elever satt lugnt och jobbade. Det pratades, men i ganska låg tonart och mest om ämnet. Jag började fundera på vad det kunde bero på att i stort sett samma elever ibland är helt omöjliga, ibland hur lugna som helst.
De flesta programmeringslärare är överens om att programmering inte är att skriva kod. Kodskrivandet är egentligen bara de där sista procenten av det egentliga arbetet. Det här är något många elever missar, och jag är inte förvånad – traditionell programmeringsundervisning har fokuserat på koder och formalia, att lära sig rätt funktioner i programmeringsspråken. Man lägger ofta in problemlösning som ett kriterie för högre betyg, men vad jag sett skapas sällan förutsättningar för inlärning av just problemlösning. Detta trots att lärarna är rörande överens om att just problemlösning, att kunna dela upp ett stort problem i mindre delar, är det som är centralt för ämnet. Är MVG-kriterierna något eleven måste kunna uppnå helt själv? Ha med sig från början? Jag har svårt för den tanken. I min värld kan alla få MVG, men då måste de ges utrymme och möjligheter för att träna i och utveckla MVG-kompetenserna. De kan inte få vara något som bara spontant uppstår.
Det här lektionsupplägget är tänkt att vara en utgångspunkt för en bredare diskussion med eleverna om vad programmering egentligen är och vad som menas med “problemlösning”.