Press "Enter" to skip to content

Category: Politik

Om att vara “allierad”

Några reflektioner om det här med att vara allierad, som jag gått och grubblat på det senaste dygnet (och delar av det, längre än så).

En allierad definierar jag här som en privilegerad person som ställer sig på den oprivilegierades sida i kampen mot det privilegierande systemet. (Vilket, parentetiskt, alltså inte i första hand är en kamp mot de privilegierade även om det ofta blir så.) En vit antirasist i ett samhälle med stark vithetsnorm och rasistiska strukturer ställer sig på de rasifierades sida i kampen mot vitshetsnorm och rasistiska strukturer. Inte i betydelsen att hen vill vänta samhället åt andra hållet givetvis, utan bara att det ok vithetsnorm etc innebär kastas av och just de samhällsstrukturerna försvinner.

Tankar kring SCUM

Det kan väl knappast ha undgått någon att det pratats mycket om Valerie Solanas SCUM-manifest på sista tiden; eller mer exakt Turteaterns uppsättning av manifestet i pjäsform. Jag kan tyvärr säga att en del av reaktionerna varit… tja, inte helt överraskande, men förtvivlat frustrerande likafullt.

Så, jag tänkte dela med mig av mina egna funderingar. Framför allt är det här reaktioner på saker som ifrågasatts, men förhoppningsvis är det läsbart ändå.

Filosofi och politik kring arbetets värde

Det var nu ett tag sedan jag skrev på svenska här på bloggen. Delvis har det att göra med att det var ett tag sedan jag skrev om svensk politik…

Den här gången, för nu är det dags igen, så tänkte jag prata lite om det här med arbete. Istället för att producera lösryckta åsikter om arbetslöshet, arbetslinjer etc så tänkte jag skriva ner hur jag tänker, den filosofi mina åsikter om det här med arbete grundar sig på.

I grunden handlar det givetvis om vilken typ av samhälle man vill ha, vilket i sin tur är en fråga om vad man anser är “meningen med alltihop”, om jag tillåts vara en smula metafysiskt flummig en kort stund. Många har en grunduppfattning om att “lyckan” är slutmålet med allting, att man bör sträva efter att i största möjliga mån göra folk lyckliga. Därav till exempel utilitarismen. Jag utgår från ett annat håll, som vi inte behöver gå in på närmare: Jag ser Utveckling som målet med alltihop. Förändring i sig som självändamål, så att säga. Att bli mer, bättre, annorlunda…

Nå; det är egentligen en parentes, men jag ville att alla ska vara på det klara med varför jag inte argumenterar primärt utifrån ett lyckomaximerande perspektiv. Alla med? Bra.

Brott och straff

Traditionellt sett kan straff för utfört brott delas in i några separata delar:

Hämnden – att offret får sin hämndlystnad och agressivitet tillfredsställd.

Rättvisan – att individen ställs till svars och moraliskt befinns skyldig till sitt brott och tilldöms ett rättvist straff.

Avskräckning – att straffandet av individer tjänar som avskräckning för andra, som då kanske inte begår liknande brott.

Förvaring – att vissa individer är för skruvade och farliga för att kunna löpa fritt.

Nå; lite dekonstruktion:

Hämnden – är känslomässig, offret bör ges psykologhjälp som givetvis ska vara gratis.

Rättvisan – Individen är inte moraliskt ansvarig för sina handlingar, ty varje handling sker ju av en orsak – orsak kommer ju, som bekant, före verkan. Individens varje handling är resultatet av biologisk och sociokulturell programmering, och varje beslut är summan av ens gener och ens inlärning. Vill man hävda annorlunda får man gripa efter själen, och då diskuterar vi inte längre filosofi eller juridik, utan teologi.

Avskräckning – det finns väl för all del vissa meriter i de pavlovianska mekanismerna, men långt mindre än folk tror – det finns inga egentliga forskningsresultat (vad jag vet) som på ett tillförlitligt sätt kopplar samman strängare straff med mindre brottslighet.

Förvaring – medges, vissa människor formas av samhälle och biologi till att svårligen kunna hanteras i ett civiliserat samhälle.