Jag ogillar “vit kränkt man” för att det är ad hominem, alltså i betydelsen “handlar om person snarare än argument”, men det är inte ett…
Jag ogillar “vit kränkt man” för att det är ad hominem, alltså i betydelsen “handlar om person snarare än argument”, men det är inte ett…
Eftersom den här bloggen i princip dött, och eftersom jag ibland skriver skitlånga inlägg på Facebook jag är ganska nöjd med och vill bevara för…
Några reflektioner om det här med att vara allierad, som jag gått och grubblat på det senaste dygnet (och delar av det, längre än så).
En allierad definierar jag här som en privilegerad person som ställer sig på den oprivilegierades sida i kampen mot det privilegierande systemet. (Vilket, parentetiskt, alltså inte i första hand är en kamp mot de privilegierade även om det ofta blir så.) En vit antirasist i ett samhälle med stark vithetsnorm och rasistiska strukturer ställer sig på de rasifierades sida i kampen mot vitshetsnorm och rasistiska strukturer. Inte i betydelsen att hen vill vänta samhället åt andra hållet givetvis, utan bara att det ok vithetsnorm etc innebär kastas av och just de samhällsstrukturerna försvinner.
Appropå den här artikeln. “Man verkar vilja ha inte bara en sekulär stat, utan även ett sekulärt samhälle.” Huvudet på spiken. Det finns ingen som…
Det kan väl knappast ha undgått någon att det pratats mycket om Valerie Solanas SCUM-manifest på sista tiden; eller mer exakt Turteaterns uppsättning av manifestet i pjäsform. Jag kan tyvärr säga att en del av reaktionerna varit… tja, inte helt överraskande, men förtvivlat frustrerande likafullt.
Så, jag tänkte dela med mig av mina egna funderingar. Framför allt är det här reaktioner på saker som ifrågasatts, men förhoppningsvis är det läsbart ändå.
En hel del människor tycks missförstå poängen med att diskutera. Gäller inte bara diskussioner förresten, det gäller allting man gör i princip. Vad är det som är så svårt?
I liberalers och nyliberalers och andra förespråkare av frisläppt kapitalisms argumentation hörs ganska ofta tal om “mina pengar”. “Mer pengar i plånboken”, “löna sig att arbeta”, alla dessa bygger på grundtanken att “pengar” tillhör “individer”; det är den tanken jag menar när jag pratar om “mina pengar”.
För enkelhetens skull ställer jag upp det i punktform. Frågor och svar. Jag skulle kalla det en FAQ, om någon faktiskt frågat mig om saken.
Det var nu ett tag sedan jag skrev på svenska här på bloggen. Delvis har det att göra med att det var ett tag sedan jag skrev om svensk politik…
Den här gången, för nu är det dags igen, så tänkte jag prata lite om det här med arbete. Istället för att producera lösryckta åsikter om arbetslöshet, arbetslinjer etc så tänkte jag skriva ner hur jag tänker, den filosofi mina åsikter om det här med arbete grundar sig på.
I grunden handlar det givetvis om vilken typ av samhälle man vill ha, vilket i sin tur är en fråga om vad man anser är “meningen med alltihop”, om jag tillåts vara en smula metafysiskt flummig en kort stund. Många har en grunduppfattning om att “lyckan” är slutmålet med allting, att man bör sträva efter att i största möjliga mån göra folk lyckliga. Därav till exempel utilitarismen. Jag utgår från ett annat håll, som vi inte behöver gå in på närmare: Jag ser Utveckling som målet med alltihop. Förändring i sig som självändamål, så att säga. Att bli mer, bättre, annorlunda…
Nå; det är egentligen en parentes, men jag ville att alla ska vara på det klara med varför jag inte argumenterar primärt utifrån ett lyckomaximerande perspektiv. Alla med? Bra.
Såhär kommenterade jag en av de SD-artiklar som AB skrivit på sistone: Man får väl helt enkelt konstatera att c:a 96-97% av de som röstar…