Jag studerar ju vid Linnéuniversitetet i Växjö, just nu en ganska lös och flummig kurs som heter “Datorstött lärande”. Jag gillar den, mycket för att den innebär att få träffa andra lärare och diskutera olika sätt att använda datorn som hjälp i skolan.
Nu fick vi en uppgift där vi skulle skriva typ ett A4 på ämnet “elektronisk kommunikation och mänsklig närvaro”. Många skrev om specifika klassrumssituationer, hur jobbigt de tycker att det är med mobiltelefoner, och så vidare. Tanken var att vi skulle diskytera och fantisera kring för- och nackdelar, utveckling, interaktion och kommunikation, och så…
Såhär blev det för mig:
När jag gick i mellanstadiet fanns datorer knappt på kartan. Det var något ett fåtal hade, de med rika föräldrar. En kamrats pappa var arkitekt, han hade en gammal AT-burk som flimrade i källaren, där jag fick mina första erfarenheter av fantastiska spel som Space Quest och Leisure Suite Larry… Men under 90-talet exploderade alltihop, plötsligt hade nästan alla en dator hemma. Min mor, som vid tillfället börjat plugga till lärare, skaffade en 486:a på avbetalning; en fantastisk burk som levde tolv år innan den slutligen tog sitt sista andetag för ett par år sedan.
När jag började gymnasiet fanns det något helt fantastiskt: Datorsalar man faktiskt fick vara i. Tre år av att upptäcka nya, fantastiska saker – internet, chatrum, porr, allt vad en 16-18-årig pojke kan önska sig. Nya gemenskaper för mig som varit mobbad och utstött i hela skoltiden ditintills. Jag var från början skeptisk till internet, men det tog sig snabbt.
Jag möter dagligen många som är skeptiska till den nya tekniken. Främst föräldrar och lärare, men också en del elever. Ofta handlar det om brist på tid och möjlighet att leka och experimentera och vänja sig vid “det nya”. Där många som jag kastar oss i med hela kroppen, har de knappt tid att doppa tårna – och då kommer tekniken alltid att vara främmande. Jag har kollegor som fortfarande klirstrar ihop språkprov genom sax, klister och kopiator. Ur mitt perspektiv kunde de lika gärna huggit in dem i stentavlor. Vissa svarar inte på mail, vilket för mig är ungefär som att inte svara på tilltal. Jag försöker ha tålamod och förstår att de inte alltid har tid eller orkar vänja sig vid saker. Ibland blir jag frustrerad, för man skulle kunna spara så mycket tid och ork om folk bara lärde sig, vande sig. Tekniken är inget främmande, den är en del av oss.
Delvis tror jag medierna är att skylla på. När teknik nämns i gammelmedia (tidningar, tv) är det ofta någon som blivit hackad eller lurad, någon pedofil som lockat eller om illegal kopiering och spridning av upphovsrättskyddat material (jag vägrar kalla det pirakopiering eller stöld). Det är en tråkig, ensidig bild. Ofta är det dessutom saker som kan undvikas ganska lätt: Tänk dig för. Om någon kommer fram till dig på stan och frågar om du vill köpa en lägenhet i centrala Stockholm för 15.000:-, hur reagerar du då? Det gäller att förstå att internet inte är en magisk manick som likt ett datorspel genererar motståndare för dig att interagera med – internet är som en telefon, eller ett samtal, eller en bok. Samma kritiska tänkande bör appliceras, men också samma empati och värme.
Värst är nästan fördomarna kring samvaron på internet. Ständigt florerar vuxenvärldens idéer om folk som låtsas vara några andra, “man chattar med blondinen Cilla och så visar det sig vara lastbilschaffisen Lars”. Jag har varit mycket aktiv på internet sedan någon gång ’97-98, och jag kan på rak arm räkna upp 2-3 personer som ljugit om sin identitet. Men då har jag också redan från början försökt välja mina arenor. Passagens vuxenchat kanske inte är rätt ställe att leta efter ärliga människor. Och pedofiler… även där tror jag problemet ser större ut än vad det är. och ungdomarna är överlag smartare än en del av oss tycks tro att de är. De ungdomar som “trillar dit” gör det inte pga internet – utan för att de mår dåligt, är osäkra. Internet är bara en kanal.
Jorge skriver att 1900-talet visade att männskan är “ganska ond”. Det tycker jag är dumheter. “God” och “ond” är bara termer. Det som förhoppningsvis dog under 1900-talet är idén att det “naturliga” i alla avseenden skulle vara något positivt och konstruktivt. Människan är av naturen nyfiken och social. Ju mer information, ju mer kommunikation, människor har med andra människor, desto bättre blev resaultatet. 1900-talets tragedier bleknar i jämförelse med alla de århundraden som kom innan, med död och svält och pest. Finns det något vi kan lära av historien, så är det att det trots allt blir bättre och bättre. Fler människor än någonsin har idag tillgång till vatten, till föda, till sjukvård. Fler människor kan kommunicera med varandra, få nya perspektiv, lära sig.
Jag vill se en skola där tekniken ses som lika självklar som penna och papper, som lärare, som eleverna själva. Integrerad i alla ämnen. All undervisning vinner på att ha lärare som är bevandrade i datorer. Att säga att man inte behöver kunna något om datorer är som att säga att man inte behöver kunna läsa. Det är inget “specialintresse”, utan en grundkunskap. En allmänbildning. Långt viktigare än att känna till kungar och årtal eller Uruguais statsskick.
Jag tror på framtiden. Jag tror att teknologin kommer att förändra samhället i grunden. Idag SMS, imorgon delade, interaktiva miljöer i virtuella verkligheter. Idag webcams, imorgon hologram. TV’n dör, till förmån för on-demandtjänster där man kan se vad man vill, när man vill. mediabolagens monopol och affärsmodell kommer att krascha, och vi får en kultur dominerad av “the long tail”, av enskilda kulturproducenter som samarbetar och skapar för att de älskar att skapa. Mindre massproduktion, mer kollabrativ kreativitet. Mobiltelefoner kommer att bli mindre och mindre tills vi en dag opererar in dem. Känslan av jaget minskar när vi får nätverksaccess till varandra på ett ögonblick trots avstånd. Att kunna kommunicera och utbyta idéer, tankar, ideologi och planer öppet på en planetär skala, globala kreativa nätverk som samarbetar.
Mycket kommer att gå fel. När mediebolagen faller blir många arbetslösa – om vi nu fortfarande klamrar oss fast vid den lutherska arbetsmoralen och envisas med att endast den arbetande människan har ett värde. När vi lär oss hantera den nya tekniken kommer det att finnas växtvärk. Folk som blir lurade och bedragna, förlorar familj eller pengar. Folk som blir psykotiska när när någon bit kultur triggar deras latenta psykiska problem. Pedofiler som lurar till sig barn (vi ska dock minnas att nästan alla fall av pedofili rör familjemedlemmar eller nära vänner till familjen).
Den elektroniska kommunikationen har potentialen att förverkliga Jungs idéer om det kollektiva undermedvetna, ett världsomspännande nätverk av stänsdigt utbyte av idéer. Många tänker bättre än en, massan fungerar bättre än individen. Jag säger inte att individen försvinner, men att många individer tillsammans kan skapa en bättre värld än enstaka individer kan. Oavsett om de leder stora företag eller är utsedda via fantomval var fjärde år.
Framtiden tillhör de globala nätverken. Teknologin finns här, och den blir bättre för varje år. När Iran stänger sina gränser är det Twitter som når igenom. När det naturkatastrofer slår till skickas SMS och MMS för att berätta att man klarat sig. GPS används för att hitta överlevande i rasmassorna. Via videolänk får hela världen se revolutioner, katastrofer, val och livsöden i realtid, utan censur. TV är begränsad, envägskommunikation där någon bestämmer vad man ska se.
Några tror att vi blir överväldigade av information. Jag tror att varje generation anpassar sig efter sina omständigheter. Skolan har en viktig roll, i att lära elever att tänka kritiskt, öva dem i att sortera i informationsmängden. Den lär inte bli mindre. En del ser detta som dystopiskt. För mig är glaset halvfullt.I framtiden finns alla idéer som alla får alltid tillgängliga för alla. Ingen behöver någonsin känna sig ensam.
Det är vad jag kallar mänsklig närvaro.
Be First to Comment